Det bortvända ansiktet

Trofast skördar hon linet
I drömmar om frälsning och död
Om söndagar smakar hon vinet
Och Herrens välsignade bröd, åter igen
Längtande ser hon mot skyn
Och knäfaller stilla i bön
Förnedrad i allas åsyn
Förblir hon ett hjon utan lön, åter igen

Ständigt fångad av nåden
Flyr hon från livet förskrämt
Tröstlöst följer hon råden
Som Herren förkunnar bestämt
Aldrig får hon förklarat frälsarens självklara ord
Allting förblir obesvarat när hon uppgår i ovigd jord

I myllan börjar det gro
Ett väsen av mörkret fött
För kvinnan fick ingen ro
Och även fast hon har dött, går hon igen
Om söndagar skändar hon graven
Som minner om himmelsk tid
För evigt förvisad till kraven
Trots löftet om om evig frid, går hon igen