Eremiten Esaias

Jag har mött min barndoms spåman
Han som alla skydde men ingen kände
I en alskog norr om Högkullen
Stod han plötsligt där en gryning i mars
För en kort stund möttes våra blickar
Sedan vandrade han spårlöst sin väg
Jag kommer alltid att minnas hans fårade ansikte –
En frälsares men också ett offers anlete

Allt han ägde var hans övertygelse
Om att vandra ensam genom tidens labyrint
Det som gjorde honom folkskygg
Var också det som gav honom kraften
Varken skrifter eller amuletter behövde han
För att finna en sorts klarhet
Men varje gång då skymning blev till gryning
Tvekade han alltid på alltets fullkomlighet

Jag ville veta men fick bara fråga
Vad som brann i honom glöder inom mig