På begäran

I utvärdshusets trädgård lyktor skina
Men ovanför har himlen lampan tänt
Åh så kinesisk verkar månen fina
När emot oss hans anlete är vänt
Men runt kring denna himlakroppen duven
Där stå mot rymdens mörka sammet blå
De tusen stjärnors vita knappnålshuven
Som lysa ned på sandens (cello)
Snäckor små

Uppå estraden bakom blom som glöda
Vi se en ensam man i mörk kavaj
Han kramar ömt violoncellon röda
Som darrar fram den sången "Träumerei"
Hans bleka hand är spärrad över strängen
Och fingret skakar för var ton så rund
Än är det som ett sus på sommarängen
Än som en källa porlar (cello)
I en lund

Då liksom stelnar allt och lyss till sången
En dvalans bild från Rosimundas hus
Serveringsfröken styvnat har på gången
Med lyftad bricka fylld av stjärnors ljus
Och Rådman framåtlutad stödd mot käppen
Med rosig kind och silver i mitt hår
Ett leende han bär på stolta läppen
Som nog Musikens ängel (cello)
Väl förstår

Men plötsligt mitt i denna djupa dvala
En röst hörs bullra över vita bord
"Kom hit min pulla så jag får betala"
I denna stund min tunga saknar ord
I vrede vändas alla ljusa hattar
Och Rådman ryter genom trädgårn "Tyst"
När mannen i bersåen hånfullt skrattar
Blir Frida blek liksom en (cello)
Marmorbyst

Och ögon blixtra än cigarrer blossa
I vredens iver över bordens rad
När kyrparn smyger bort att oss förlossa
Från syndarn dold bakom bersåens blad
Ett mummel hörs som väcker lätt förfäran
När mannen gäldar vad han nyss förtärt
Men kyparn varnar "Solo på begäran
Det solot har ju Rådman (cello)
Själv begärt"

Dock under tiden trots den oron grymma
Vår musikant med hår i sakta svaj
Vid fingerhopp som klara strängar skymma
Till slutet nått på sången Träumerei
Och liksom balsam gör i smärtas timmar
Så sänder sista tonen lugn i sinn
På blanka brickan visst en tår det glimmar
Förlåt mig ädla Frida (cello)
Den var min