Fjärilen på Haga

Jag minnes mycket väl en sång jag gnolade
Då böljan spolade
Med solbeglänsta stänk vår vita båt
Då udden låg i blomster och sig solade
Och sken och mådde gott i sommarns ståt
En liten sång som gjord av vingsus svaga
Den handlade om fjärilen på Haga

Och båten gled på vattnet klart och strömmande
Och åran sömmande
Små silveröglor dök i böljan sval
Jag talte mellan tonerna så drömmande
Om detta glada Sjuttonhundratal
Förlät dess flärd och karaktärer svaga
För glädjens ros som blommade på Haga

Varenda väldig bubbla som kom flyende
Blev till ett hyende
En kudde under vattengudar små
Men Frida som satt rosig lugn och syende
Å toften (men en gullgul ådring på)
Hon märkte ej gestalter som sig tvaga
Liksom najaderna i sjön vid Haga

Jag såg en festlig tid i tanken blånande
Av Diktern lånande
Sitt leende vid hulda lutors språk
Då säger Frida något så förvånande
"Nog var väl den diktarn ändå ekivok"
Jag stilla log jag ville ej beklaga
Jag endast sjöng om fjärilen på Haga

Jag mig betvingade och sakta gnolade
Och böljan spolade
Och gungade vår båt i sommarns vind
Då kom en fjäril fladdrande som solade
Sig vit och skön tätt intill Fridas kind
I avsikt att förtjusa och behaga
Han hälsade från fjärilen på Haga