Solola
En herde spelar på sin flöjt om kvällen
Och flöjten vänjer sig och låter bra
Och regnet faller över torra ställen
Och marken vänjes vid vad den skall ha
När Solola har krupit under fällen
Då vänjer bädden sig vid Solola
När Solola har krupit under fällen
Då vänjer bädden sig vid Solola
Och luften vänjer sig vid fågelns vingar
Och havet vänjer sig vid vindens gång
Och ringen vänjer sig vid handens fingrar
Och snabba bäcken finner fort sitt språng
När skogen lärt sig hur min stämma klingar
Då svarar eko på min enkla sång
När Solola har krupit under fällen
Då vänjer bädden sig vid Solola
När Solola har krupit under fällen
Då vänjer bädden sig vid Solola
När Solola har krupit under fällen
Då vänjer bädden sig vid Solola