Påtalåten

Du har känslan, men inte rätta viljan,
att sitta ner och hitta på en visa så fin,
märren ränner hän i sken över tiljan,
står Feldiv i sin splitternya slåttermaskin.
Kul, kul inte sant, men inge intressant,
kommer från din skvattgalna höstack är det sagt.
Fast nu stupet är brant,
så klar du galant,
hoppet över detta jättelika schakt,
och våra nätters lätta takt.
Bror står i jorden och påtar,
han tittar upp i skyn, det ser ut att bli blött.
Lillebror lyssnar på låtar,
Regn duggar lätt och du tänker förstrött.
- Så sent som i fjol,
stod en tupp där och gol,
Det fanns blå viol, kor,
och vackra ängder där du bor.
Det lyste en sol,
och du kunde bli mol,
tyst av en schysst illusion,
om att du tror att du blir stor,
kanske stor.
Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh.
Men nu står maskiner och schaktar,
blommande äng har blivit avgas och betong,
är det så konstigt att man faktiskt föraktar,
alla korumpeer med sin pappersjargong.
- Jag blir snart desperat,
av att leva i en stat,
uppbyggd av profit och bostadssegregation,
ingen smart demokrat,
blir så flat och moderat,
som i vår gistna, kristna västerländska dollarcivilisation.
Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh.
Men hellre än att äga miljoner,
gick du i din barndoms hage bland snår,
och kände valldoft och lockande toner,
från rapphöns, fasaner och bräkande får.
- Men ditt rastlösa flås,
och din storstadsneuros,
din magnecyl, ditt gräs och din gamla alkohol,
håller på att ta kål,
på din vilja av stål,
men även om du vrålar har du inga stålar kvar som gör att du når ditt mål.
Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh.
Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh.
Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oooh...