Då klär hon av sig allt

Då klär hon av sig allt lindar sig så mjukt
Som balsam och som eld omkring allt fult och sjukt
En ängd av ljus så ljuv är hennes hud så fin
Men räcker det för att släcka hans paniks stubin

En härdad man som motvinden har vritt till
Den blåser alltid just på honom och helst när han står still
En man som genomskådat alla spel
Som lyft lyktan mot solen och hittat fel

Han är en kantig typ med en princip som står
Han måste knådas smidig mellan starka lår
Av nån vars kärlek är ett öppet sår
Av nån vars ansikte är nånting man slår

I de förödda land haltar han fram
I paltor höljd av flugor och av vägars damm
Av rödtjut läpparna sorgkantade är
Han är en sårad kämpe från en slagen här

Då klär hon av sig allt löser upp hans knut
Och det blir fred på jord och alla krig tar slut
Det ligger en man förtöjd vid hennes mörka rugg
Där finns en botten för den hårda draggens hugg