När Månen Vandrar

När månen vandrar på fästet blå
Och tittar in genom rutan
Då tänker jag understundom så
Och knäpper sakta på lutan
Vad du är lycklig du måne klara
Som får så högt över jorden fara
Och blott se på

Visst ser du dårskaper utan tal
Det kan man nog hålla troligt
Och älskande som förgås av kval
Och älskande som ha roligt
Visst ser du mången tår som rinner
Men sorgen aldrig upp till dig hinner
Det är för långt

Spektaklet tröttar dig inom kort
Det kan man inte förtänka
Då går du bara helt stilla bort
Man tröttnar också att blänka
Så blir du borta i några dagar
Och kommer åter när du behagar
Och ser på oss

O milda måne tag mig till dig
Från denna jorden så trånga
Helt säkert ingen skall sakna mig
Ty såna ha de så många
Ja tag mig till dig i det höga
Så slipper helt visst mitt trötta öga
Att gråta mer

Och när jag här ej skall dväljas mer
Och gröna kullen mig gömmer
Du lika milt uppå graven ser
Fast alla andra den glömmer
Då skall min ande när den får fara
Till stjärnelanden så fritt förklara
Min kärlek dig