Ballad Om En Gammal Knarkare

In kom en gammal knarkare på Klara polistation
hans skor var våta och hans ögon kalla
när han skulle tala fick han inte fram en ton
så han kunde varken sjunga eller tjalla
vi la honom i en ensam cell hans säng var våt av blod
så småningom gick han in och ut som barn i huset
en vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och på brevet stod
jag offrar mina skor för det gröna ljuset
jag öppnade brevet och jag läste som så
hej bröder lyssna nu till min historia
en gång var jag en vacker prins och lycklig som få
min faders stolthet och min moders gloria

En vacker dag i meditid tog jag min första sil då
öppnas mina ögon och jag skådar
bland alla stackars jävlarna som åker runt i bil
och bor och dör och äter i en låda
så jag gav bort min arvedel till första bästa svin
som sprang iväg och köpte sig en fylla
jag bytte bort mitt vackra slott mot amfetamin
som jag hade i små kapslar i en hylla

Och min fader dog av vrede och min moder dog av gråt
och jag blev hatad utav mina bröder
men jag gav väl fan i detta och jag gnolade en låt
där jag bodde i en svinkvart på Söder
det sista som jag bytte bort det var min vackra röst
mot adamsäpple och för fagra Eva
jag lade mig att vila mellan två kvinnobröst
jag var trött och jag ville inte mera

Här slutade brevet och inte ett öga torrt
och kommisarien röt nå för satan
släp ut den fan ur cellen och se till att han kommer bort
så där låg vår knarkare på gatan
och vi ändras som himmelen så klar och så ren
låt alla era skenkänslor fara
ty denna vackra prinsen gav bort allt vackert sken
därför skall han evinerligen vara
han trodde ju gud fader här i vår stad
det skulle ju bli till städes
trodde du ja men femtio gamla knarkare som han stod i rad
och stampade och skrek halleluja

Och fyra ljuva änglar tog hjärtat ur hans kropp
och lade i en plastpåse med hans spruta
sedan steg dom sakta mot himmelen opp
och nu är klockan mycket
dags att sluta