Svartkonst & Tusenskönor
När skymningen Faller anländer Han
För att skörda frukt jag låtit gro i Hans namn
En människa vit och blek som elfenben
På ett altare skuret ut ur stenen
Hård och kall ur Bergets kam
Som en sista Gåva till gunst för Hans famn
"Låt mig se låt mig känna Din hand i min
Med klor som skär djupt i mitt skinn"
Vad det rätt väg att ta? Nu när slutet är här
Plötsligt tvekar jag - När jag slits isär
Mötet är det första i sitt slag
Och från och med morgondagen
Skall jag leva för Hans synd
Men när kåpan Han faller till marken
Ser jag kvinnan framför mig
Jag låtit dräpa så grymt...
...Hon ser på mig och ler
Den fauna jag klätt Hennes nakna kropp med
Hänger ännu från Hennes hår
Och axlar ner på Hennes bara ben
Hon ser på mig och öppnar sen
Käften sin likt ett rovdjur törstar efter Livets Vin
Av alla synder jag begått
Var aldrig någon lika grym som den här
För sent förstår jag att jag själv
nu fallit offer för min Tro
Jag trodde mig ha - Jag trodde mig förstå
Den svartkonst jag sår